Sitter och njuter av lite egentid. De tre små har åkt in till mamma och pappa. Där ska dem sova i natt. Jag ska ta bussen tidigt imorgon bitti till Västervik. Har inte åkt buss på säkert 10 år minst. Känner mig inte helt bekväm med läget men jag måste börja re mig själv mer.

Det är ju så, i alla fall för mig att jag har mått dåligt under en väldigt lång tid. Jag har fått börja om från noll igen. Vissa dagar som idag vill jag bara stänga in mig någonstans, skrika ur mig all frustation och gråta. Har haft sjukt mycket ångest inför morgondagen. Dödsångest. Det är hemskt. Vet faktiskt inte hur jag ska beskriva hur jag känner med ord. Jag är helt slut just nu på grund av att jag lagt så mycket energi på detta.

Inser att det kommer ta mycket längre tid än jag trott/tänkt till och bli frisk. Vissa dagar, när jag har bra dagar, som blir fler och fler så känns det som att jag är frisk. Sen kommer dem här stressade situationerna. Som bara tanken, fatta beslutet och ta steget till och åka denna bussfan, då säger det stopp. Undrar om jag ens kommer på bussen imorgon bitti?! För en frisk person, som inte lider av ångest o så, är kanske detta världens enklaste grej, Men det är det som sagt var inte för mig. Klarar jag detta imorgon utan och falla ihop och dö av ångest är det fan värt en guldmedelj till mig. Ni kan väl hålla tummarna och önska mig "lycka till" imorgon. Att jag kommer hem vi liv och att jag inte lider av cancer eller så.

 

Nu ska jag andas några gånger, hämta energi från någonstans så jag kan gå ner till tvättstugan och hänga upp dagens sista tvätt, Ångest, ångest. Men någonstans mitt i allt har jag ändå börjat och acceptera läget. Att jag mår som jag gör ibland. Det är väl kanske det som gör att jag orkar kämpa på.

 

Over and out