Jag lever.

Gårdagen gick okej. Var nära gråten några gånger men lyckades hålla mig från gråtattacker. Trevlig och träffa släkten. Jag älskar och hänga med min släkt. Man träffar dem alltför sällan. Min fina kusin tog studenten. Vart fan tar åren vägen?! Nu har jag en kusin kvar sen är det äldsta sonen nästa gång. Tror jag?!

Idag fick jag avboka kvällens dejt med vänner. Jättetråkigt och jag hatar när jag får avboka sånna saker för jag hade sett fram emot det men jag orkar inte idag. Jag hatar denna piss sjukdom.

Känner mig nästan på gränsen till taskig/elak när jag avbokar sånt som är planerat. För det är egentligen inte jag.

Sen vet jag inte heller om alla i min omgivning vet vad en depression innebär? Har fått några länkar utav min samtalsterapeut om ni känner för och läsa igenom det. Hojta i så fall.

Sedan gick en tand sönder och nu är jag bokstavligen livrädd för att dem kanske inte kan laga den. Den gick sönder jämte den tanden som dem drog ut, ganska stor bit lossnade. Nu vill ja helst inte ha några fler utdragna tänder och ångesten ligger och trycker big time just nu. Vilket det förmodligen kommer o göra hela helgen. Antagligen tills det är fixat och den jävla räkningen är betald. Skit också. Hade gärna sluppit detta just nu.

Just nu är min räddning och skriva. Skriva, skriva och skriva. Och avlastningen jag får från min familj. Utan dem skulle jag inte klara det alls.