Nu har det gått så långt att jag säger upp mig. Jag är riktigt less på och gå passa upp på alla här hela tiden. nu slår jag ner näven i bordet på riktigt. nu får det vara nog. Det är slut på hotell livet för sambon.

Jag måste börja tänka på mig själv. I alla fall 4,5 år har jag lagt mig själv åt sidan för att ta hand om allt och alla. Det gick åt helvete. Även om jag på något sett lyckats och få barnen och överleva. Ibland funderar jag på om barnen kommer se tillbaka på sin barndom och tycka att dem hade en dålig mamma, som aldrig gjorde något med dem. För att jag gick och blev deprimerad och totalt orklös och samtidigt inte orkade ta hand om mig själv. Att jag lät mig själv förfalla. Det skär i mammahjärtat.

Jag har en dålig morgon. En tycka synd om mig själv morgon. + att min extrema åldersnoja gör sig påmind.
Mycket som kommer och jag ifrågasätter varför jag inte gjorde något tidigare, stoppade det i tid. Om jag kunde hanterat allt på ett annat sett?!
Jag får ångest när jag tänker på det. Vill gråta.

Jag kan hur som helst inte göra dessa år ogjorda. Jag mår bättre idag. Och jag jobbar med mig själv varenda dag. Den lilla tid jag får över. Nu ska jag efter detta hattiga blogginlägg tycka synd om mig själv en stund. Sen komma igen och få mitt oorganiserade kaos till ett organiserat kaos. Sen ska jag visa er min nya investering.