Men jag tror på att dem finns, andarna.

Igår när jag fick feber mitt på dan igen, jag bröt ihop efter ett tag. Jag var skittrött, jag ville bara sova. och allt gick i slowmotion. Barnen gjorde inget direkt utan var tacksamt rätt lugna. Ändå bröt jag ihop av trötthet.
Jag låste in mig fem min i sovrummet. Behövde gråta och andas ifred en kort stund. Det brukar kännas bättre då.

När jag satt där på tommies sida av sängen kom den där känslan som händer då och då att jag får. Att någon är DÄR. Jag ryser till, det blir kallt. Det känns som någon är i närheten av mig.

Tidigare gånger har jag tänkt att jag är knäpp i huvudet när fått den magkänslan. Att jag bara inbillar mig. Att man ska nog hålla tyst om det då folk kanske tror att man är dum i huvudet el nått. Och jag har inte vågat och prata om det innan lite bara därför. Och för att jag inte kunnat sätta känslan/ ord på vad det varit heller.

Igår kväll tog jag reda på lite mer kring det. Upplevde min första sittning med ett medial som tar andekontakt.
Jag vet nu på ett ungefär vem som är här. Jag frågade om han varit här tidigare idag och det hade han. Han hade klappat mig på huvudet vid det tillfället då jag kände av honom. Men just det kände jag inte. Jag ser honom inte eller så. Jag är inte synsk.

Han är här i stort sett varje dag. Jag märker det inte varje dag. Han vet att märker av hans närvaro ibland. Han beskrev för medialet hur jag reagerar vilket jag inte tänker på själv.
Hon frågade om hon skulle ta bort dem men jag sa nej. Det vill jag inte. Då jag aldrig varit rädd utan mer känt en trygghet så fort jag fått magkänslan på att någon är här så nej.
Jag tänker inte säga vem det är att jag tror att det. Det behåller jag för mig själv.

Jag börjar lära mig mer och mer att lita på min magkänsla. Både på gott och ont kan jag säga.

I natt/kväll kommer jag lägga mig orolig. Imorgon ska jag ringa ett samtal och jag hoppas jag tas på allvar. I detta fallet hoppas jag på att min magkänsla har fel. Mer än någonsin.

Over and out