Jag har bantat färdigt!!!!!!
Jag har bantat halva mitt liv. Det känns i alla fall som halva mitt liv. Alltid varit överviktig i skolan. Blivit mobbad/nedtryckt för det. Inte att jag blev slagen, fick ansiktet nedtryck i toan, sån mobbing men kommerntarer slängda i ansiktet kändes för att jag var större än alla andra.
Jag hade inte så många kompisar på den tin. På högstadiet, jag hatade högstadiet, stod jag nästan alltid intryckt mot väggen där vi skulle ha nästa lektion och alla gick förbi. Ingen såg mig. Var det någon som sa nått var det inget snällt. Och var det någon som hängde med mig någon dag så antar jag att det var för att dem inte hade någon annan just då. Ja var något sista handsval typ.
Jag var ganska tyst och blyg på den tin också. Sa inte så mycket. Räckte aldrig upp händerna på lektionerna osv.
Jag kommer inte ihåg varför jag inte tänkte på att göra något åt vikten då. Jag kommer inte ihåg så mycket av vad jag tänkte när jag stod där själv på rasterna. Jag har förträngt just den biten.
Sen kom gymnasiet. Där blev det bättre. Jag gillade gymnasietiden mer än högstadietiden. En bättre klass.
Fick fler kompisar och kände mig inte lika utanför längre. Men jag har fortfarande inget minne av att jag bantade här. Förrän tredje året i gymnasiet.
Vi paddlade kanot en dag eller två. Jag var rätt duktig på det vill jag minns. Tyckte nog det var lite kul också. Hade en jäkla träningsverk av det också kommer jag ihåg. När vi kommer tillbaks till skolan hade vi typ samtal med lärarna typ betygsättning osv. Då man fick reda på vad man fick i betyg. Jag tror det var på våren o vi skulle sluta gymnasiet eller nått?????
Läraren, jag kommer inte ihåg om vi hade denna som klassförståndare eller om vi bara hade honom i nått ämne, sa till mig att jag var duktigt på kanotpaddlingen och även då vi cyklade en dag dit han bodde (den glöme jag). Han började prata om min vikt osv.
Och det var här jag själv började tänka till lite mer. Vad jag kommer ihåg idag. Jag kommer som sagt inte ihåg hur jag tänkte innan o varför jag inte gjorde något åt det. Men jag tyckte förmodligen någonting. När till och med en lärare sitter och säger till sin elev att hon i stort sätt är tjock och frågar om jag typ inte tänkt på och göra något åt det.
Sen dess har det varit kört.
Jag började träna med kompisar lite allt möjligt. Och självklart tyckte jag det var kul. Det blev liksom som en drog och en del av vardagen. Självklart mådde jag bar av det.
(Här stannar jag och det blir ett hopp i texten)
Jag slutade i alla fall och träna, började gå upp igen pga av graviditet och för mycket onyttigt mat och för lite kondition.
Jag har gjort försök till att börja igen men inte orkat och fortsätta hålla på. Jag har inte haft tid alltid heller då barnen tar mycket tid och jag har ängat mig åt dem.
Jag tycker fortfarande att jag är tjock, fet, trivs inte med mig själv då min koppsuppfattning är väldigt sedriven el hur man ska säga. Kanske inte så konstigt?! Jag får fortfarande höra från vissa håll att jag är tjock, tom i vuxen ålder, att jag väger för mycket. Vill göra en bröstförminskning för jag får så ont i ryggen osv. Men just nu orkar jag inte. Jag orkar inte ta tag i det fullt ut.
Och så har jag blivit less på det. Att banta.
Så därför har jag bestämt för att skita i min vikt nu helt. Släppa det. Jag ser ut som jag gör typ. Deal with it!!! Tar jag någon extra promenad el får för mig att jag vill lägga mig på golvet och göra sittups kommer det vara för att ja känner för det. Inte för nått jäkla tvång, ett måste för att vågen ska visa mindre kilon.
Oklart vad jag ville förmedla med denna text. Det har liksom bara kommit i tankarna när jag skrivit.
Men härmed tänker jag i alla fal sluta att banta. Jag har bantat färdigt!!!!!
.
KOMMENTARER
♥ Mona
Tycker du har helt rätt inställning. Varför träna av nått tvång som slutar i ångest. Jag fick ändå för mig att i mellan raderna tyckte du om att träna. Eller? Känner till drogkänslan i det. Börjat träna en del själv, vilket jag typ aldrig gjort innan. Nu tänker du säkert, Nä varför ska en så spinkig sak göra det!? :-) Det är just det. Först va det för gravvikten men nu för mig. Min själ och välmående. Att jag sen kanske får en snyggare kropp ser jag som en bonus. Men när jag tränar är jag Mona, min egen, inte mamma eller fru. Ja, det är min frihet! :-) Vet inte om du förstår mitt svammel men skit i vågen och tänk på Sofie istället. Kram
Svar:
Sofi
