Imorse blev det ombytta roller kan man säga. Anton var inte så sammarbetsvillig. Han klämde fingrarna i ytterdörren precis innan vi skulle gå ut när Tommie kom hem. Jag har sagt 711 gånger att, håll inte på i dörren. Ingen lyssnar. O idag var olyckan framme. Fast inte lika "allvarligt" som Adams och han har sina fingrar och naglar kvar. Det gick över snabbt och han hade slutat och gråta när han satte sig i bilen. Men han vägrade och gå och skulle bli buren både till bilen och upp till dagis. Och så ville han att Tommie skulle gå upp med han idag. Jag orkade inte tjafsa med honom och det spelar heller ingen roll så jag gick in med Adam och hade med Wille.

 

Jag har inte lämnat Adam på några gånger nu. Sist jag gjorde det vill han inte gå till personalen alls. Men idag när den ena personalen som tog emot honom, sträckte fram armarna mot honom så vill han gå dit, utan protest. Han brydde sig inte ens om att jag gick.

Jag ville bara skrika...

"amen gör som Anton skrik, tjut", säg någonting eller gör någonting som markerar att du liksom vill tillbaka till din mamma. Nähe, inte det. Men skit i det då för fan, ungejäkel. Han blev i alla fall lycklig över och se mig när han sovit färdigt på vägen hem. Tur för honom det.

När fan hände det att han slutade gråta när man lämnade honom?! Typ ett par dagar sen sa personalen.

Visserligen bra att markerar att han tvis på dagis och så. Men för fan, markera lite grann i alla fall att du kommer sakna din mamma. Han böjar bli stor med min lille Adam.